fredag 30 mars 2012

Kristiina Kolehmainen 1956-2012


Kristiina, jag skriver detta till dig, som ett litet avskedsbrev. Eller kanske snarare ett kärleksbrev, för jag vet inte om jag vill se det som ett avsked. Din fantastiska anda - och ditt ande - finns, som jag ser det, trots allt kvar.

Men för två dagar sen lämnade du världen, alla ofantligt många människor som hade sett fram emot att inom nära framtid få återse dig. Jag var definitivt en av dem.

Vi hann känna varandra i bara mindre än ett år, egentligen bara i några månader. Förstå gången jag såg dig var du förbannad på mig. Jag hade kommit med alldeles för många böcker från Serieskolan som jag ville få förvaringsplats till, en dag innan förra årets SPX. Jag ställde verkligen till det för dig, sa du.

Nästa gång sågs vi i färjeterminalen i Åbo, på väg hem till Sverige. Då vågade jag inte ens prata med dig, för jag var säker att du fortfarande var sur på mig.

Tredje gången blev i november, återigen i Serieteket - som jag först då hade insett fanns till, likt så mycket annat av det goda i seriesverige, tack vare ditt engagemang. Den här gången kom du fram till mig och tog emot mig med ett vänligt leende och öppna armar. Vi pratade i över en timme, om seriekulturen och -historien i både Finland, Sverige och världen. Om dina resor och möten. Du introducerade mig till några av dina favoritantologier och finska favorittecknare som Aapo Rapi. Allt detta var, utan att överdriva det minsta, en enorm upplevelse. Jag har nog aldrig känt mig inspirerad på det sättet som serietecknare, och samtidigt lika stolt över att få syssla med det jag gör, att få vara en del av den gemenskapen. Jag blev djupt imponerad av allt du gjort för oss, och berörd av din i övrigt så generösa och glödande personlighet. Med mig från vårt möte fick jag, utöver allt detta, en kasse full med gamla finska antologier som du tänkt ta hem, men som du i stället valde att ge till mig. Ingen av dessa böcker fanns längre på marknaden, och många av dem blev genast mina favoriter. Nu är de viktigaste skatten i min seriesamling.

Sista gången jag fick träffa dig var i Angoulême, där du redan kändes som en gammal kär vän. Jag varken visste eller märkte något av din sjukdom, allt jag någonsin såg var din enorma drivkraft och livsgnista. Du sa många viktiga saker till mig därnere, och jag är enormt frustrerad nu över att jag aldrig skrev ner dem.

Av någon märklig anledning pratade vi aldrig finska med varandra, trots att det var vår bådas modersmål. Jag hade sett fram emot att göra det på nästa SPX, där jag hoppades att få fördjupa vår vänskap. Inte minst hade jag sett fram emot att få visa upp min debutseriebok En helt ny människa till dig. Den blev klar för några timmar sen. Den handlar om min lillebror, som levde i bara tio minuter men som alltid har funnits närvarande någonstans hos mig. Jag vet att du, som jag ändå fick träffa levande - i ordets vidaste bemärkelse - kommer att göra det också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar